Till Trudvang 2837, en steampunkversion av Ritominds Trudvang.
Ödet spinner sin tråd, solen vandrar sin ensamma bana över himlavalvet, och årstiderna avlöser varandra.
Det är år 2837 i alfernas femte tidsålder eller, som historikerna vid den anrika teutonakademin benämner det, manufakturiålderns 153:e år. En mycket lång tid har gått sedan Nidendomen och Gerbanis sakta började söka sig öster- respektive västerut i tävlan om de mittländska själarna. De tronländska och arkiska folkvandringarna har så gott som helt och hållet förlorat sig i historiens tjocka dimma. Världen är inte den samma som den var när mänskligheten tog sina första stapplande steg i den trudvanska myllan. Mycket av vad som en gång syntes evigt och beständigt har visat sig vara skörare än en glaskupa, flyktigare än en fjäder. En ny, otålig tidsålder av ånga och sot har förlösts i hjärtat av människornas riken.
Samhällena i Osthem och Vastermark har obönhörligen drivits framåt sedan utvecklingen av ångmaskinen för snart 160 år sedan, och manufakturismen sprider sig som en löpeld. Städerna växer sig stora som cancersvulster och röken från de bolmande skorstenarna ligger tung och mörk över det uråldriga landskapet. De tidigare så ståndaktiga skogarna avverkas allt snabbare takt för att bli bränsle i fabrikernas omättliga ugnar och bland kullar och berg ekar ljuden från hackor och explosioner. Den rasande utvecklingen bärs upp av de outtröttliga ångfålarna som spränger fram över dal och slätt på fastgjuten järnräls.
I manufakturernas skugga utgör de gamla legenderna inte mer än en tynande fond när den explosionsartat ökande befolkningen glömmer bort sagor och traditioner i de smutsiga storstädernas träliga tillvaro. Ett fåtal kämpar emot och försöker bevara det som en gång var, men mot den nya tidens härskare står de sig allt som oftast slätt. Även de magiska folken håller sakta men säkert på att trängas bort av de allt aggressivare och ständigt expanderande människorikena. Alferna ser med förskräckelse på hur den besjälade naturen skövlas och dvärgarna försöker desperat freda sig från människornas rovgiriga gruvdrift. Men ingendera är stark nog att mer än temporärt hejda människornas framfart. Bara trollen har anslutit sig till människosamhällena i några större antal, där de kommit att utgöra en underklassens underklass i de skitigaste och ruffigaste områdena i mänsklighetens metropoler. Utanför dessas prång och gömslen jagas de fortfarande skoningslöst av en oförlåtande landsortsbefolkning.
Men även om manufakturismen sprider sig i en rasande fart så ligger fortfarande större delen av Trudvang i teknologiskt mörker. Utvecklingen är huvudsakligen koncentrerad till de kunstnära delarna av Vastermark och Osthem, och ju längre bort man kommer från huvudpulsådrorna formade av budkavletråd och järnräls, desto vildare blir naturen. Hit når inte gaslyktornas flämtande sken och genomresande resenärer bör ta sig i akt. Ännu befolkas utmarkerna av troll och annat otyg, och det är inte alltid som gevärskulor biter på det som gömmer sig bland snåren…